Drömmen om Frankrike

Så dök han plötsligt upp för några år sedan, mannen som delar min dröm, han kallas för PA här i Sverige. Men i Frankrike förstod dom helt enkelt inte vad han hette. Fransmännen vi träffade, sa ”PA” med någon slags överdriven fransk accent som det var något obegripligt. Och stannade sedan upp, med ett leende på läpparna och ett jakande nickande och sa: ”Pierre”. 

Ja det var så min man fick sitt alias. Sitt franska alias. Pierre.

Pierre och jag korkade upp vår konserverade dröm. Och jag som för många, många år sedan bott i Frankrike, både Provence och Paris, hade bilden klar (trodde jag). Man kan äta en 3-rätters varsomhelst med gott vin till utan att det kostar skjortan. Solen skiner för det mesta. Och bagerier och marknader är det gott om i alla underbara byar och härliga städer. Tempot är lugnare och sällskapslivet intensivare.  

Byarna är fortfarande underbara, men ofta är servicen begränsad. I lite större städer har både varuhus och McDonalds gjort sitt intåg. Den pittoreska charmen är inte alltid närvarande. Så vi började leta efter något annat. Vad visste vi inte riktigt då. Men något ”både och”. Ett av Pierres favorituttryck är: varför välja, när man kan få både och. 

Det fick bli vårt mantra.

Vi bodde i vackra byar, men tillbringade den mesta tiden i bilen på jakt efter ”den franska drömmen”. Vi hade ingen färdig analys på vad vi sökte och i uppgivna stunder pratade vi ibland om att vi kanske jagade en skugga. Tider som flytt. Drömmar som aldrig kunde bli verklighet.

Att vi for kors och tvärs över halva medelhavskusten, är ingen överdrift. Och i takt med att dagarna gick så sänktes förhoppningen om att hitta vad vi sökte. Men så en dag hände det. Vi kände plötsligt att vi befann oss på en magisk plats som hade just d e t. Det går inte att ta på. Men det känns i kroppen. Rastlösheten försvinner och ersätts av total närvaro. Ett ”Joie de vivre”. Känslan av Flow, att det går ens väg. 

Det luktar franskt, det ser franskt ut, maten smakar franskt, husen är rena rama franska drömmar. För att inte tala om franska viner. Franska språket. Och överallt fransmän och där i något slags centrum befinner vi oss. Pierre och Lena Adèle, eller ska jag helt enkelt bara skippa Lena. Pierre & Adèle lever sin franska dröm. Hur låter det?

Pézenas i Languedoc, en liten stad historisk och vacker Och väldigt gripbar. Lätt att omfatta. Med varma människor. Nära Medelhavet. Med sjuhelvetes mycket atmosfär och karma. En stad att förälska sig i. 

Ett kosmopolitiskt centrum för konstnärer, författare, poeter, artister, antikhandlare, drömmare och sökare från alla delar av världen. En oemotståndlig liten stad. Och mitt i denna oemotståndliga stad, så låg ett historiskt centrum som var ännu mer oemotståndligt. Och där låg det. Med bästa läget. Huset. Vårt franska hus. Eller?

Det var väl inte så mycket tvekan (så här med facit i hand, lite för lite kanske). Vi ville ha möjlighet att bedriva verksamhet, med yoga och några rum. Dessutom ville vi ha terrass och garage. Och viktigast av allt, Pierre ville bo i det historiska centret. Så utbudet var klart begränsat. Vi ”klipper på” sa han på sitt självklara sätt. Och det gjorde vi minsann.

Utan egentligen ha en aning om vare sig det ena eller det andra. Vi pratar magkänsla. Allt annat löser sig, tänkte vi. 

Om Universum vill oss väl så kommer vi få ”guidance”. Det kommer att gå vår väg, det visste vi bara.

Därmed inte sagt att prövningarna uteblev. Det där med besiktningsman blev väl aldrig riktigt av. Inget mäklaren föreslog heller. Så det visade sig att huset som stått öde i ett antal år, fyllt till brädden med sopor och avfall och gamla obrukbara möbler egentligen mest bestod av brister. Eller som Pierre säger: lite mer arbete bara. 

Man kan alltid se allt på två sätt. Och allting leder alltid till något annat.

Vårt hus går ännu inte att bo i. Det finns inget där, än. Men det ligger där det ligger. Och nu har vi ett tätt tak och kanske en fasad med ”pierre apparante” (sten som syns). Men det är allt. Prövningarna har kommit och gått. Ibland har Universums välvilja uteblivit. 

Och en sån ganska tung, grå dag så hände något helt mirakulöst.

Mitt i Pézenas finns en fantastisk konstnärsateljé. Eller egentligen två men bägge tillhör samma Emmanuel Flipo. En gudabenådad konstnär med rykte långt utanför landets gränser. I många år bodde han i New York sedan i Paris (men det visste ju inte vi). Men sedan hösten 2017 har han bott i sitt Pézenas och denna gråa dag möttes våra vägar framför en av hans tavlor.

Jag stod och a n d a d e s och tankade kraft från detta underbara verk. Länge stod jag där, djupt försjunken och plötsligt stod han bredvid mig. Vårt samtal tycktes aldrig ta slut. Och sedan kom Pierre och det fortsatte. Resten är historia som man brukar säga. Vi blev dom bästa av vänner jag, Pierre och Emmanuel. 

Och som det är i livet så leder det ena till det andra. Vi bor nu i hans hus, i hans stad, nära vårt hus. Och tack vare detta gudomliga möte så har vi redan kommit långt, långt in i vår franska dröm.

Och då pratar vi inte bara om hus. Vi pratar nog mest om Livet.