Varukorg
    Min varukorg
    X
    Varukorgen är tom
Ester Adèle

Älska Vattenmannen

11 juni 2018
Hur svårt kan det bli? Att köpa ett hus i ett annat land, på ett annat språk, med en annan kultur och andra regelverk. Ja rejält svårt kan vi bara konstatera såhär en bit in i vårt äventyr, eller som vi i yogavärlden ofta istället säger - utmanande. Svårt står för något begränsande. Utmanande för växande. Och det är så vi hela tiden förhållit oss. Vi tänker på detta som en fransk yogaresa.
Dela:
   

Efter månader med arkitekt och månader av väntan på bygglov. För att inte tala om dessa oändliga konversationer på sms och i telefon med entreprenören som ska förstärka vårt hus och byta tak, för att det regnar in (!). 

Detta år som det regnar som aldrig förr på medelhavskusten. Faktum är att det inte har regnat såhär mycket på 150 år. Hur vädret samtidigt var i Sverige vill jag knappt gå in på… varmast sedan temperaturmätningen började, har jag hört. Men man ska ju inte jämföra. Bara konstatera att det varit lite tvärtom. 

Hursomhelst, så var äntligen allt i synk. Bygglovet på plats och även arbetare och arbetsledning som skulle börja med att förstärka upp hela huset. Taxametern tickar och så gör tiden. 

Vi är också på plats och har svettiga lutat oss tillbaka för en välförtjänt kaffe under tak (för det regnar ju förstås). Då ringer mobilen och Eric vår byggmästare meddelar att det inte finns något vatten i huset: ”Pas d´eau”. Det innebär att dom inte kan göra någonting, för dom jobbar med cementblandningar. 

Min man, Pierre och jag tittar på varandra: ”Pas d´eau”!? Det första vi gjorde när vi köpte vårt hus var att tillsammans med mäklaren besöka Vattenkontoret och ändra ägare och få ett nytt abonnemang. Det är så man gör. Nu är det läge för ett andra besök. Jag kollar blixtsnabbt upp öppettider. Ja, det är öppet på Vattenkontoret 8:30-11:00, även idag som är en torsdag. Puuuust.

Som tur är har vi nära. Vi bor i en stad som till formatet är liten, men till innehållet stor. Klockan 9:00 prick är jag där, och Vattenkontoret är öppet. Det finns två skrivbord där, det ena bemannat det andra tomt. 

Det är lite kö, så jag inordnar mig i ledet (det är så man gör här) och när det blir min tur så tar jag med andan i halsen sats, för att berätta mitt problem. Jag får ett vänligt men bestämt avvisande. Vattenmannen är ute på ärenden, han kommer möjligen tillbaka innan klockan 11:00, om jag har tur. Annars kan jag ju komma tillbaka på måndag. Ja, för imorgon är det stängt. Oklar anledning.

Jag sätter mig och väntar, och a n d a s. Det tar tid, och under den tiden lyckas byggmästaren och Pierre ringa ett antal gånger. Det är stopp där borta. Ska dom börja med något annat jobb, någon annanstans? ”No, s´il vous plait” (man kan aldrig säga s´il vous plait för ofta). 

Det kryper i kroppen och jag a n d a s.

Efter 1 timme och 14 minuter kommer så Vattenmannen i något slags ultrarapid och utan att visa mig det minsta intresse, så börjar han skriva på sin uråldriga dator med pekfingervalsen. Och nu går allting ännu långsammare. Han sitter helt försjunken i detta under mer än tio minuter utan att titta upp. Hela hans lite luggslitna natur utstrålar missnöje. 

Äntligen så ser han på mig, med någon slags uppgiven min, och frågar mig väldigt avmätt om det är ok att han avslutar sin skrivelse. Det kommer att ta ca 10 minuter till. Och det börjar verkligen närma sig stängningsdags. Och om det är något fransmännen håller stenhårt på, särskilt kommunalanställda, så är det stängningsdags.

Det är då mina 20 års erfarenhet av yoga, kommer att manifestera sig.

I själva verket, är jag svenskt överstressad. Och tycker inte att han sköter sitt jobb. Men denna väg, inser jag snabbt, är en återvändsgränd. Jag är svensk, men jag befinner mig i Frankrike. Det är bara att gilla läget. Eller kanske tom se det som en utmaning. Älska utmaningen. 

Jag svarar med det största leende som jag har, att detta är inget som helst problem. Jag älskar i själva verket att sitta här och titta på honom. Sedan gör jag allt tvärtemot vad jag känner. Jag bestämmer mig helt enkelt för att jag faktiskt är lite förtjust i honom, att han är ganska underbar. Sträcker på mig, ler och är lite allmänt delaktig. På avstånd.

Det gör att han börjar titta upp från datorn, och då och då slänga en blick över axeln på kvinnan på stolen. Som ser så himla nöjd ut. Och tillslut får vi också till en konversation kring vår vattenmätare och vårt vattenabonnemang (som aldrig blivit registrerat). Ibland, ganska ofta är det så i Frankrike, att saker som man gör, inte blir registrerade. Så då får man göra om.

Det gör han, glatt nu. Och 2 timmar och 15 minuter senare (ja, han jobbar över!!) så har vår fastighet vatten. Till Pierres och allas stora lättnad.

Och jag, jag är faktiskt glad på riktigt.

Hitta till yogastudion

Sankt Paulsgatan 22A
Intill Mariatorget i Stockholm

Kontakta oss

info@esteradele.com
+46(0)70-629 29 24

Följ oss